Hämnd och rånmordet på småbrukarhustrun, Vallentuna, 1935.

Någon gång mellan klockan 10-11.00-tiden och klockan 12.30 tisdagen den 16 juli 1935 kom småbrukarhustrun Anna Elin Andersson att mördas.

Detta kom att ske i det gifta parets lilla stuga i Herrängen i Vallentuna medans hennes make var ute och slog gräs i närheten.

När maken kom hem vid 12.30-tiden trodde han först att hustrun hade lagt sig för att vila en stund. Hon brukade göra detta. Dörren till sovrummet var stängd.

Efter ett tag gick han in i rummet och fann henne liggande död på sängen med en filt slarvigt kastad över kroppen. En låda i byrån var uppbruten. På golvet hittades två kolapapper till s.k. ”Alfa-kola”.

Makarna hade haft inbrott i huset den 30 juni 1935. På grund av detta låste de alltid ytterdörren när de båda var ute och arbetade. Tjuven hade stulit ett damarmbandsur av guld, en tiokronorssedel, silvermynt till ett värde av 23 kronor och 12 nya grammofonskivor.

Ganska omgående kom en förut anställd dräng att misstänkas. Han anställdes den 12 juni och slutade redan den 17 juni sin anställning på egen begäran. Han hade kallat sig för ”Erik Johansson” och var ca 27 år. Efter att ha fått sin lön på 7 kronor slängde han ur sig något om att han snart ”skulle hälsa på igen”.

Även parets dotter som bodde och tjänstgjorde på annat ställe förhördes av polisen. Dottern berättade att modern hade misstänkt den förre drängen för stölden.

Flera vittnen hade också sett honom efter den 17 juni stå i en skog och stirra ner mot småbruket.

Den 19 juli blev den f.d. drängen efterlyst i tidningarna och i radion. Samma dag kom ett meddelande från polisens kriminalavdelning i Kalmar att en jordbruksarbetare vid namn Gustav Augustinsson hade gripits och anhållits som misstänkt för rånmordförsök föregående natt i Kleva, Resmo soken på Öland. Han hade blivit gripen i Mörbylånga precis som han skulle ta båten till fastlandet.

Augustinsson erkände omedelbart att han var den skyldige bakom knivöverfallet i Kleva.

Mannen i fråga var hemmahörande i trakterna av Ljungby. Han hade tidigare varit straffad för våldsbrott. Under åren 1923-1928 hade han varit intagen på skyddshem. Därefter hade han placerats hos en lantbrukare i Brömsebro.

Utöver detta hade han också i juni 1934 dömts till tre månaders straffarbete för stöld och inbrott i Persnäs på Öland. Detta straff hade han inte hunnit avtjäna när han greps den 19 juli 1935.

Klockan 16.00 torsdagen den 25 juli erkände den öländske drängen att han hade mördat fru Andersson. Han hade inte visat någon ånger utan tvärtom förefallit glad och upprymd. Även den anhållnes hustru blev hörd.

Mördaren berättade att han inte hade trivts med platsen i Herrängen. Han tyckte också att bostaden inte var något vidare. På kvällen innan hade han varit och dansat. Det blev sent och han kom inte till mjölkningen förrän vid 9.30-tiden. Fru Andersson hade då sagt till honom om han tyckte att det var tid för mjölkningen så sent. Han hade då blivit sur och sagt upp sin plats.

Han erkände också inbrottet hos dem söndagen den 30 juni.

Augustinsson hade efter att han slutat hos småbrukarparet Andersson gått och grubblat över detta. Han blev mer och mer förärgad över deras sätt som de hade behandlat honom. Ju mera han grubblade över detta desto mera började han att hata dem.

Måndagen den 15 juli ansåg drängen att nu skulle det ske. Nu ville han spela makarna ett ”spratt” som han kallade det. Alltså någon av dem skulle dö.

När drängen kom fram till stugan fann han ytterdörren olåst. Fru Andersson satt fullt påklädd på sin säng. Han räckte då fram sin vänstra hand mot henne och hon sin högra mot honom. Han grep då tag med vänsterhanden i hennes högerhand samtidigt som han högg henne med sin fällkniv på vänster sida av bröstet. Utan ett ord ramlade hon baklänges i sängen. Hela tiden stod mördaren och såg på henne tills hon hade avlidit. Han hade bl.a. sedan brutit upp den översta vänstra lådan i byrån.

Han kom sedan att dömas för de båda brotten av Stockholms läns västra domsaga.

Utslaget var givet på förhand. Mördaren förklarades som ”femfemma” (5:5) och blev alltså förklarad straffri.

Som obotligt sinnesjuk dömdes han till förvaring på den fasta paviljongen i Säter. Där skulle han senare få sällskap av Sigvard Nilsson-Thureman.

 

 

Kommentera