Ministermordet på Oakhill, Stockholm, 1947.

Den italienske ministern Alberto Bellardi-Ricci kom att mördas efter kl. 14.45 på juldagen 1947.

Detta kom att ske på den italienska legationen, även kallad Oakhill, på Djurgården i Stockholm. Förrövaren var en psykisk sjuk landsman.

Den 38 årige tvåbarnspappan, gårdsmusikanten och ballongförsäljaren Guiseppe Capocci var patient på Långbro sjukhus. Han led av akut schizofreni. Efter att ha vistats där i sju år så fick han juldagen sin första permission under dessa år.

Hustrun försörjde familjen genom ballongförsäljning och hjälpa till med olika hemsysslor.

På juldagen hämtade hans maka honom på Långbro och de reste hem till bostaden på Mariagatan 17. Ev. kan hustrun och barnen 1947 ha bott på Götgatan. 1940 hade hela familjen i alla fall bott på Mariagatan.

Väl hemma fick han äntligen träffa sina barn i lugn och ro och familjen hade några trevliga och lugna timmar. Hustrun släppte inte maken ur sikte.

Direkt vid hemkomsten la Cappoci märke till att den åtrådda saxen låg på byrån. Vid ett lämpligt tillfälle och utan att någon la märke till det lät han saxen slinka ner i en av innerfickorna på sin kavaj.

Så plötsligt ville han ta sig en promenad. Hustrun föreslog att de skulle gå ut alla tillsammans men det ville han inte. Han ville gå ut ensam.

Han smet iväg. Hon kände sig orolig och klädde hastigt på sig. Hon och dottern och sonen följde därefter maken/fadern när han gick i riktning mot Slussen.

Guiseppe upptäckte att hans familj följde efter honom. När han kom från till Lejonbackens hållplats fanns en norrgående spårvagn inne. Han hoppade snabbt upp på vagnen. Spårvagnen startade med en gång. Han förstod att hustrun och barnen skulle komma på efterkälken.

Under resan norröver försökte han ta isär saxen men det lyckades inte. Han hade heller inget lämpligt verktyg till hands.

När hustrun och barnen kom fram till Norrmalmstorg sa hon till dem att gå tillbaka till hemmet vilket de också gjorde. Själv tog hon en annan spårvagn mot Strandvägen och Oakhill.

Hon visste i det ögonblicket inte alls var maken befann sig, men hon misstänkte innerst inne att han åkt till italienska legationen “i något ärende”.

När Guiseppe väl var framme vid legationen ringde han på klockan vid huvudentrén. En husjungfru öppnade och han lämnade då fram ett brev  som ministern skulle ha. Hon sa till honom att vänta i ett mindre rum.

Tio minuter senare ringde det ånyo på dörren. Samma husjungfru öppnade. Utanför stod makan till Guiseppe. Hon frågade jungfrun om hennes man var där vilket han var. Hon berättade vidare att hennes make hade permission för dagen från sjukhus och att han skulle vara tillbaka på kvällen. Hon talade tyvärr inte om att det var från ett sinnessjukhus det gällde.

Även Maria (hustrun till Guiseppe) fick stiga in i det lilla väntrummet.

Husjungfrun lämnade brevet till minister Bellardi-Ricci ungefär kl. 14.45. Hon framförde också den okände mannens hälsning att han ville demonstrera en uppfinning för ministern.

Tyvärr var ministern på ovanligt gott humör och gick därför in i det lilla väntrummet till de båda makarna. Ministern hörde då Guiseppe säga till sin hustru att hon skulle lämna rummet. Han ville tala med ministern ensam.

Enligt olika vittnen skulle följande repliker ha utväxlats mellan ministern och Guiseppe.

Guiseppe: “Talar ni svenska”? Ministern: “Det behövs väl inte då du är italienare”.

Den psykiskt sjuke mannen frågade då om det var den “italienske ministern” han pratade med men han uppgav då namnet på Bellardi-Riccis företrädare. Ministern upplyste honom att denne hade rest tillbaka till Italien och det var han som nu var ministern.

Därefter sa återigen Guiseppe till Maria att hon skulle lämna rummet. Detta vägrade hon att göra. Ministern förstod att den okände mannen ville tala med honom ensam, så han bad därför Maria att lämna dem ensamma. Så fort hon hade gått gick Guiseppe fram till den dörren och stängde denna noga efter henne. Återigen tyvärr berättade hon inte för ministern vad det var för en person han hade framför sig.

Hon blev istället ensam med husjungfrun. För henne berättade hon att maken hade varit sjuk i åtta år. Läkarna hade inte kunnat konstatera vad det var för slags sjukdom han led av. Hon bad att få låna en telefon så att hon kunde ringa hem till barnen och lugna dem.

När husjungfrun passerade rummet där de två männen uppehöll sig hörde hon ministern ropa till henne att hon skulle hämta doktor Barone “för det är en sak här som intresserar honom”.

Barone hade varit närvarande när ministern erhöll det märkliga brevet av Guiseppe. Barone anade oråd och tyckte inte det var lämpligt att ministern skulle ta emot den här mannen.

När Barone kom in i rummet stod de två männen och samtalade med varandra. Guiseppe bad då att få låna en tång. Han ville demonstrera en uppfinning. Efter att ministern hade överräckt tången till Guiseppe tog denne upp en rätt stor sax ur innerfickan på sin kavaj. Därefter skruvade han isär saxen i två delar.

Barone trodde att ministern förstod att allt inte stod rätt till med mannen men att han ville hålla god min i elakt spel. Efter att saxen var i två delar bad han ministern välja vilken del han ville ha.  Jag tar den här svarade han och sträckte fram sin högra hand.

Nu kom allt att ske mycket snabbt. Samtidigt som ministern sträckte fram sin hand  och tog tag i skänkeln fattade Guiseppe blixtsnabbt sin skänkel och stötte den utan att säga ett ord med full kraft i magen på ministern. Denne ropade “aj” och sjönk ihop.

Barone märkte att den okände måttade flera hugg mot ministern, grep tag i mannens skuldror och försökte släpa ut honom. Detta lyckades inte och fick därför springa efter hjälp. När Barone återvände låg ministern på golvet.

Barone och en annan man, Cittadini, försökte avväpna den nu helt apatiske Guiseppe. Cittadini såg inte upp ordentligt varför den sjuke mannen hann tilldela honom ett hugg i vänstra kinden med saxen. En tredje person kom inspringande och till sist lyckades de med att vrida saxbladet ur mannens hand.

Därefter uppstod rena villervallan. Husjungfrun gav Guiseppe en örfil  och sa: “Usling, varför har du dödat ministern”!  Guisppe svarade: “Här ska man handla och inte prata” samtidigt som han log. Han verkade vara alldeles slö och likgiltig för omgivningen.

Han hölls nu fjättrad med händerna bakom ryggen. Barone hade ringt efter polis och ambulans.

I polisbilen sa Guiseppe bl.a.: “Jag stack honom med en sax i buken och bröstet så det är inte mycket med honom vid det här laget”.

Guiseppe berättade under polisförhören att han tyckte att det var “effektiva och lyckade hugg”. Han fann hela situationen på legationen som “mycket komiskt”.

Guiseppe Capocci häktades och rannsakades inför Stockholms rådhusrätt 5-12 januari 1948.

Samtidigt åtalades Maria Capocci för att hon underlåtit varna legationen. Hon blev frikänd.

Capocci hade för sig att Mussolini fortfarande levde och att personalen på italienska legationen var hans “lejda hejdukar”.  Då han dessutom led av förföljelsemani hade detta utlöst handlingen.

Den 11 mars 1948 förklarades mördaren som sinnesjuk – “fem-femma” (5:5) –  och omedelbart i behov av vård på sinnesjukhus.

Genom beslut av överståthållarämbetet kom han att utvisas ur landet. Capocci fördes i flygplan till Italien under våren 1948.

Nyhets- och bildlänkar:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Italiens_ambassad_i_Stockholm

http://langbrosjukhus.se/mordet-pa-ambassaden/

 

 

 

One Reply to “Ministermordet på Oakhill, Stockholm, 1947.”

  1. Pingback: Mordet på ambassaden Psykiatriska Museet, Gertrudsvik, Västervik | Psykiatriska Museet, Gertrudsvik, Västervik

Leave a Reply