Två unga män i tyska Magdeburg ville ut och se sig om i världen. Dessa var 20 årige Hermann Scholkemeyer och 20 årige Richard Winter. Den senare skickades av sin arbetsgivare till posten med tre värdebrev innehållande 12 000 mark den 2 januari 1907. Dessa stal Winter omgående.
Därefter vinkade de adjö till Magdeburg. Först for de till Paris och sedan till Rom. Därefter återvände de till Paris. Där kom de i kontakt med ett litet varietésällskap. De fick engagemang under förutsättning att de lånade mannen som förestod varietésällskapet 3000 mark. Detta gick de båda rymmarna med på varefter kontakt skrevs.
Därefter for hela sällskapet till London. Tyvärr uteblev engagemangen. Chefen föreslog då att de skulle resa till Stockholm. Han hade varit där 1902. Där var det lätt att få engagemang och det var billigt att leva i denna stad. Kuppengarna började nu att tryta.
Den lilla cirkustruppen anlände till Stockholm den 8 april 1907. De tog då in på Hotel Royal på Norra Smedjegatan 13. 50 kronor var hela den gemensamma reskassan, när sällskapet flyttade in på hotellet.
Vid denna tid bodde det många jonglörer, gycklarare och dansörer på detta hotell.
Ej heller i Stockholm lyckades den lilla truppen erhålla något engagemang. I slutet av maj rymde chefen och hans påklädare från hotellet i största hemlighet.
Scholkemeyer och Winter visste inte vad de skulle göra nu? Nästan helt utblottade och knappt några pengar kvar. De hade svårt att klara av hyran och fick därför flytta från hotellets huvudbyggnad till de betydligt sjaskigare rummen i annexet på Norra Smedjegatan 20. Där flyttade de in i rum nr. 10. Den 17 juni hotades de av vräkning.
De beslöt i samråd att råna en brevbärare på hans värdepost. Först vid tredje försöket vågade de att göra detta.
Den 65 årige brevbärarförmannen Jöns Olsson kom kl. 11.00 till deras rum nr. 10 den 26 juni 1907. Medans Richard tog kvitteringsboken och en penna slog Hermann till med eldgafflarna. Olsson började helt naturligt att skrika på hjälp.
Richard sprang efter Olsson när han försökte fly springande mot ytterdörren. På nytt träffades hans huvud av eldgafflarna. Nu hade Hermann blivit mordgalen. I blint raseri fortsatte han att slå med fruktansvärda vapen. Olssons fingrar krossades mot hans huvud. Blödande sjönk han ihop på en soffa.
Därefter tog Richard en trälist och fortsatte att slå det stackars offret. Till sist rullade den döende mannen ner på golvet varefter de besinningslösa unga männen sparkade in honom under ena sängen.
Två timmar senare upptäcktes mordet. En städerska kom då in i rummet. Hon meddelade hotellets vaktmästare att det låg en död karl under sängen. Han gick själv in för att titta varefter han nära nog flög iväg till polisstationen på Smålandsgatan.
En ½ timme senare anlände bland annat den legendariske överkonstapeln August Chroona. Brevbärarförmannen var död. Han låg på rygg med krossat huvud. Benrester från hans kranium anträffades i den blodiga soffan och på golvet.
Vilka mördarna var behövde ingen fråga, men vart hade de tagit vägen? En kontroll av postväskan visade att mördarna hade kommit över 416 kronor. Det gissades på att de troligen försökte lämna landet.
Den 27 juni erhöll polisen ett första värdefullt spår. En banvakt i Tumba hade under morddagen hittat en plånbok efter banvallen som hade tillhört Jöns Olsson. Strax innan hade Göteborgståget passerat kl. 12.40.
De hade alltså rest västerut. Detektiverna kontaktade konduktören på det aktuella tåget. Han kom väl ihåg dem. Han hade sett dem i Hallsberg men inte i Falköping. Någonstans mitt emellan borde polisen söka.
Samma eftermiddag kom besked från Moholm, sydväst om Mariestad, att de efterspanade anhållits på Järnvägshotellet där. Kl. 12.30 dagen efter mordet hade en fjärdingsman i Moholm påträffat på dem där. Han kände omedelbart igen dem.
På hösten 1907 dömdes de till döden för planlagt rånmord och detta utslag kom sedan att fastställas av Svea hovrätt. Högsta domstolen räddade emellertid de båda tyskarna undan stupstocken genom att den 21 december 1907 förvandla straffet till livstid. Detta besked blev de häktades enda julklapp det året.
Några år senare utbröt Scholkemeyers sinnessjukdom på allvar. 1912 flyttades han till hospital i Växjö. 1919 ansågs han så pass frisk att han flyttades tillbaka till fängelset.
Den 8 april 1925 återfick mördarna sin frihet och utvisades omedelbart ur landet. De båda männen hade då suttit inspärrade i 18 år – deras bästa år.
Nyhets- och bildlänk:
http://www.malmovisan.se/MV148.html