Tingshusmorden, Söderhamn, 1971.

Det hade snöat natten mot den måndagen den 1 mars 1971 i Söderhamn med omnejd. Under måndagen rådde det yrsnö.
Den 62 årige ungkarlen och hemmansägaren Gunnar Bengtsson, boende på gården Ängarna i Bergvik, pulsade ner till en granne. Han skulle få åka med honom in till Söderhamn som han hade gjort många gånger förut. Hemmansägaren skulle återigen på en förhandling vid tingsrätten.
Gunnar steg ur bilen vid grannens arbetsplats kl. 06.45. Han träffade där en tvättmästare som var gift med hans kusindotter. Till tvättmästaren lämnade han några nycklar, en del kvitton i en påse, en penningsumma samt en ficklampa. Denna skulle han använda då han kom hem på kvällen. De överlämnade sakerna skulle han hämta då han kom från rätten.
Kl. 08.40 vandrade Bengtsson vidare ner på stan efter att han hade postat ett brev till HD i Stockholm.
Strax före kl. 09.00 kom han till tingshuset. Där skulle han i ett överläggningsrum intill stora tingssalen sammanträffa med sin försvarare advokat Fagerström, motparten 67 åriga Cecilia Ekestang, hennes försvarare advokat Ingemar Wåhlstedt samt domaren Yngve Carlson.
Eftersom han hade gott om tid på sig gjorde han ett besök en trappa upp hos kronofogde Erik Forsberg. Bengtsson verkade inte på något sätt vara upphetsad. Han pratade hela tiden i lugn samtalston.
Strax efter kl. 09.30 lämnade han kronofogden och gick ner till överläggningsrummet. Förhandlingarna kom inte igång på utsatt tid eftersom de övriga väntade på honom.
Den 66 årige lagmannen Carlson (på dispens) hade tänkt att också en av de kvinnliga kontoristerna skulle sitta med vid förhandlingen och föra protokoll. Men det blev inte så på grund av att Bengtsson kanske skulle kalla henne som vittne samt den pågående SACO-strejken. Detta blev hennes räddning!
Alla fem gick nu korridoren fram till överläggningsrummet. Först gick lagman Carlson, sen advokaterna Fagerström och Wåhlstedt, fru Ekestang och sist kom Bengtsson.
Utanför dörren tittade fru Ekestang på Gunnar, gjorde en sur grimas och sa: ”Nu skall du få en omgång till, Gunnar!”
Det var den gnista som behövdes för att tända Gunnar.
Nu kom allt att gå mycket fort! De övriga stod vid sina stolar som de dragit fram, men ingen hade hunnit sätta sig. Portföljerna stod på plats.
Gunnar hade stannat någonstans mellan dörren och bordet. Det kokade inom honom, det susade i hans huvud, det ven och visslade i öronen. Han blev fullständigt besinningslös.
Han stack högra handen i byxfickan. Den här kostymen hade han haft på sig vid en förhandling i Stockholm en kort tid innan. När han åkte ner till Stockholm hade han stoppat pistolen på sig. Där kom den att bli liggande fram till den 1 mars.
Gunnar grep tag i pistolen, vilken var laddad med ett skott i loppet och sex i magasinet. Han slet upp vapnet, lade tummen på säkringen och i raseri skrek:
”Plocka fram frimärkena nu! Det här skall bli den sista processen i Sverige i den genrén.”
Utan besinning satte han fingret på avtryckaren. Först riktade han pistolen mot Cecilia och avlossade tre skott. Ett träffade henne i handflatan och två i bröstet. Därefter sköt han två skott mot advokat Wåhlstedt. Det ena skottet gick in i armen och det andra i bröstet. Båda blev liggande på golvet. I det skedet levde fortfarande Wåhlstedt.
När lagman Carlson lämnade sin plats vid bordets kortända och försökte ta sig ut, svängde Gunnar pistolen mot honom och sköt två skott. Den ena kulan träffade höger överarm och den andra i övre delen av hans bröst.
Nu hade sju skott avlossats. Magasinet var tomt. Snabbt fick han upp reservmagasinet ur vänstra byxfickan och laddade om. Då kom advokat Fagerström, vilken befunnit sig på andra sidan bordet, emot honom.
Skoningslöst höjde han vapnet. Första skottet blev bom. Fagerström duckade ner bakom bordet. Det andra skottet rispade honom i ryggen och det tredje träffade honom i halsen snett uppifrån och trängde ner i bröstet.
”Jag hade kornet mellan örat och halsen på honom, men vid avtrycket blir det vänsterrubbning” förklarade Bengtsson senare.
Lagman Carlson var dödligt sårad men hade lyckats krypa ut i korridoren där han blev liggande framstupa ett stycke från dörren.
Efter skottlossningen mot Fagerström och Bengtsson gick Gunnar ut i korridoren. Han kunde konstatera när han böjde sig över lagmannen att denne var död.
Han vände tillbaka till överläggningsrummet och avlossade vad han kallade för nådaskotten. Cecilia träffades av ett skott i ryggen. Wåhlstedt var vid liv och försökte hindra Gunnar från att skjuta genom att gripa om pistolmynningen. Han kunde ändå inte avvärja skottet, vilket gick genom huvudet.
Fjärde mannen i överläggningsrummet, Fagerström, saknades. Han hade släpat sig ut ur rummet och via en korridor kommit ut i stora tingssalen där han hittades av Gunnar. Han böjde sig ner, satte pistolen till pannan och gav också honom ett ”nådaskott”.
Allt hade gått oerhört snabbt. Inom loppet av ett par, tre minuter hade två magasin tömts på tretton skott och fyra människor hade fått plikta med sina liv.
Vid ett första förhör efteråt med gärningsmannen får man närmast en bild av att han liknade sina offer vid villebråd som han fällde. Han sparade inte på krutet. Ingen skulle plågas i onödan. Detta var hans inställning vid jakt. Därför gav han nådaskotten.
Skotten hade uppmärksammats av de kvinnliga kontoristerna och larmet och polisen alarmerades mycket snabbt. Kl. 9.48 gick larmet hos brandkåren.
Bengtsson lämnade därefter tingshuset och syntes försvinna i riktning mot Norrtullsgatan. Under sin vandring kom han att tänka på sin 73 årige kusin, Olle Svensson, som bodde i Fridsbacka, tre km från stan.
Han gick i riktning mot Forsbacka. Där köpte han i en affär två påsar polkagrisar. Därefter gick han till kusinen i Fridsbacka. Denne märkte att Gunnar hade blodstänk i pannan. När de satt och pratade så berättade Gunnar att ”nu har dom fått en riktig avhyvling”. Han nämnde också något om att det var sista rättegången med ett sådant gäng. Han sa också till Svensson: ”Olle, du måste förlåta mej för jag tappade besinningen”. Han berättade inte vad han hade gjort.
Just då ringde telefonen. Det var Svenssons syterdotter som ringde från Söderhamn, som berättade att Gunnar skjutit fyra personer i tingshuset. Kusinen blev minst sagt kall. Han var skakad men inte rädd och behöll lugnet.
Morddramat i tingshuset kom snart i radion. Snöskottarna på Norrtullsgatan, som hade pratat med Bengtsson, ringde och berättade att han troligtvis var på väg mot Forsbacka. Bengtsson hade frågat dem efter en ginväg.  Då klarnade det. En polisman visste att Gunnar var kusin med Olle Svensson i Fridsbacka.
Polismästare Lars Bremberg tog då och ringde upp honom och fick bekräftat att Gunnar var där. Eftersom han gav gitarrlektioner formades samtalet så att det var en elev som ringde. De kom överens om att kusinen skulle åka in till stan – underförstått att Gunnar skulle åka med – där de skulle träffas utanför Domus kl. 12.30.
Det sista han sa till poliserna var ”Jag tar gitarren med mej”.
Det drog ut på tiden, och snart kunde man se hans bil lämna gården på väg mot Söderhamn med Svensson bakom ratten och Bengtsson i passagerarsätet. Färden in till Söderhamn gick lugnt och säkert. Väl framme släppte han av Bengtsson på Köpmangatan ett stycke från Domus.
Bengtsson blev strax därefter gripen. Kl. 16.10 underrättades han att han var misstänkt för mord på fyra personer. Bengtsson erkände. Han sköt inte bara fyra personer för att döda vissa personer. Hans gärning var en hämnd mot rättvisan. Han framhöll också att han inte hade kommit till Söderhamn för att döda. Det var först den sura grimasen och uttalandet som gjorde att det slog över.
Hemmansägaren kom den 14 september att dömas till sluten psykiatrisk vård. Han försvarare var advokat Henning Sjöström
Bengtsson gård Ängarna exploderade den 3 mars och brann ner till grunden. Detta tas inte med här.
Positionsangivelsen är för tingshuset i Söderhamn. Oklart om detta är samma tingshus som 1971?
Kanske någon från Söderhamn känner till hur det förhåller sig?
Nyhets- och bildlänkar:

Kommentera