Semestermordet, Sjöbo, 1940.

Fattas en del detaljer i detta fall.

En brännhet söndag i augusti 1940 var två flickor ute och plockades svamp. Denna svampplockning ägde rum i en skogsdunge utanför Sjöbo.

Solen var brännande het och himlen blå utan tillstymmelse till regn. Flickorna gick längre in i skogen. Efter att ha plockat svamp en stund blev den ena stående och sa ”Det är ju rena rama liklukten”.

Plötsligt snubblade den ena av dem över något som stack fram under en trädrot. I nästa ögonblick skrek hon till av fasa. En sko stack fram och även en bit av ett ben. Hon vände sig om och kräktes.

Cykelturen in till Sjöbo gick med blixtens hastighet. Svampen i korgarna blev kvarglömda under granen.

Samma söndag gick en småbrukare utanför Sjöbo och tänkte på ett märkligt besök som han hade haft ett par veckor innan. En värnpliktig ung man, som enligt egen utsago kom från regementsstaben i Ystad, hade frågat om småbrukaren hade några rum att hyra ut. Det skulle förläggas ett beredskapskompani i närheten av hans gård.

Under turen runt på gården blev den unge mannen i uniformen allt konstigare och fåordigare. Han höll ena handen i sin byxficka. Då ynglingen skulle gå blev han stående i entrén till boningshuset precis som han väntade på något. Därpå mumlade han något om att meddela regementsstaben ang. rummen. Därefter slängde han sig upp på sin cykel och cyklade iväg allt vad tygen höll. Småbrukaren kom aldrig att höra av regementsstaben.

Småbrukaren hade aldrig varit så nära döden som den kvällen, då han fick besök av den unge uniformerade mannen.

Statspolisen i Malmö informerades omgående efter att länsmannen i Sjöbo varit på plats. En överkonstapel från statspolisen fick omgående bege sig till liket under granen. När han kom dit stod flickornas svampkorgar fyllda med svamp kvar, vilket vittnade om deras brådstörtade flykt.

Det gick inte att avgöra om det var naturlig död eller våldsdåd. Mannen hade varit död i flera veckor. Djur, insekter och flugor hade härjat på den döda kroppen.

Ett par hundra meter från kroppen stod en cykel och vid sidan om den en brun ordinär portfölj. Den ena sidan av den hade skurits itu. I denna låg ett blåställ.

Omkringliggande område finkammades. Det enda som hittades var ett litet blått kort. Detta var ett fackföreningskort som arbetslösa brukade ha.

Obducenten, professor Einar Sjövall, var övertygad om att det var mord. Förbrytaren hade träffat offrets skalle. Ett stort hål i kraniet visade hur han gjort.

Väl tillbaka i Malmö infann sig överkonstapeln på fackföreningens expedition. Han fick då reda på innehavarens namn. Hans namn var Karl Andersson och hade arbetat som lantarbetare på en gård i närheten. Polisen åkte till gården och fick detta bekräftat. Varför ingen hade anmält lantbruksarbetaren som saknad berodde på att han hade semester.

Efter ett samtal med en syster till den mördade framkom det att han hade ägde en klocka. En sådan saknades. Man hoppades nu på att mördaren skulle pantsätta den.

Två veckor efter klockans efterlysning fick statspolisen ett brev från en pantbutik i Lund. Denna hade klockan.

Överkonstapeln for dit och fick namnet på den som hade pantsatt klockan. K. Nilsson, Äsperöd, som inte låg långt ifrån Sjöbo.

Nilsson uppsöktes av överkonstapeln och det hela slutade med att han fick följa med till Malmö. Färden till Malmö förlöpte utan några intermezzon.

Polisen hade inga bevis för att Nilsson var gärningsmannen. Överkonstapeln gick rakt på sak och berättade vad de visste. Han fortsatte att gå på i ullstrumporna varvid Nilsson började att svettas och kände sig obehaglig till mods.

Plötsligt skrek den misstänkte ut sin bekännelse. Nilsson hade träffat en flicka som var allt för honom. De hade beslutat sig för att förlova sig. Mördaren hade sagt att han var storbondeson. I verkligheten var han fattig som en kyrkråtta.

För att få råd att köpa förlovningsringar beslöt han att döda någon. Han berättade att han hade besökt den rike småbrukaren. Hans avsikt var att slå ihjäl honom med sin hammare men modet svek honom.

Dagen efter hade han cyklat in mot Sjöbo, varvid han hade stött på Karl Andersson. Nilsson hade lurat in denne i skogen och slagit ihjäl honom med hammaren. Han släpade sedan den döde mannen och la honom under en gran. Bytet, förutom klockan, uppgick till 125 kronor. Mördaren hade inga samvetskval över att ha dödat en människa.

En månad senare dömdes K. Nilsson till livstids straffarbete för överlagt dråp. Efter 12 år på Långholmen blev han åter en fri man.

Eftersom det exakta morddatumet är okänt så sätts detta till den 15 augusti.

Kommentera