Tältmordet, Boden, 1957.

En fyrbarnsfamilj hade vid 03.00-tiden på morgonen söndagen den 14 juli 1957 tältat på en blomsteräng i närheten av Nedre Sönderbyn, ca 1½ mil från Boden.

Makarna och de fyra barnen gick in i tältet för att sova efter att detta hade blivit rest.

Vid 05.00-tiden vaknade hustrun av att den femåriga dottern Agneta grät. Tältstången som var rest vid huvudändan hade ramlat omkull och lagt sig över dotterns ansikte.

Hustrun väckte maken. Han gick därför ut ur tältet för att slå i tältpinnen. Samtid bad han henne att hon skulle resa upp tältstången inifrån tältet.

En kort stund senare kände hustrun hur linan spändes men i samma ögonblick hörde hon två skott i tät följd utanför tältet. I samma stund som skotten föll började linan slakna.

Den 5 åriga dottern grät hela tiden medans de övriga barnen fortsatte att sova. När hustrun ropade på maken flera gånger fick hon inget svar. Hon släppte därför tältstången och gick ut för att se vad som stod på.

Hon fann då maken ligga på rygg några meter från tältet på dess baksida. Just som hon skall till för att gå in i tältet för att se till barnen hör hon någon ropa ”Halt”!

I buskarna ett tiotal meter bort ser hon då en militärklädd man. Denne riktade mot henne ett kort och klumpigt gevär. På dialektfri svenska sa han bl.a. till henne ”Det är min plikt, jag har order att skjuta, det är krig och ryssarna är här”.

Skräckslagen och förvirrad sprang hon därifrån. Just då hade hon ingen tanke på att barnen lämnades ensamma eller att maken behövde hjälp. Hon ville bara komma i kontakt med någon människa för att få hjälp.

När hon sprang hörde hon militären springa efter henne och hotade flera gånger att skjuta om hon inte stannade. I närheten av stora vägen hann han upp henne. Han pekade med sitt gevär mot landsvägen och beordrade henne att gå över till andra sidan och ta skyddsställning fem meter in i skogen.

Plötsligt rusade hon tillbaka mot familjens tält. Hon hade nästan hunnit fram då hon återigen hörde två skott. Hon tyckte att kulorna träffade träden alldeles intill henne. Av militären syntes inte ett spår av längre.

Hon väckte barnen, förutom 5 åringen som fortfarande grät, för att sedan så snabbt som möjligt ta sig från platsen. Först gick de fram till maken/pappan. Hustrun förstod att han var död.

Efter ungefär 200 meters halvspringande med den 3 årige sonen gråtande i famnen och de övriga springande efter henne nådde de fram till en gård i Sävastnäs.

Ute på gården fanns det en kvinna. Osammanhängande började den hårt drabbade hustrun berätta för henne vad som hade utspelat sig. Mitt i berättelsen vände hon sig till barnen och sa: ”Nu får inte pappa se Thomas växa upp, hur ska vi nu klara oss”. Thomas var den 3 årige sonen och det yngsta barnet.

Först kom ambulansen och förde bort den döde maken och 15 minuter senare anlände polisen.

Mordvapnet var en k-pist och maken hade avlidit omedelbart till följd av skadorna.

Allt pekade på att gärningsmannen var soldat vid infanteriregementet i Boden.  Efter närvarokontroll saknades en värnpliktig skogspraktikant från livkompaniet I 19.

Man började då att söka efter denne i skogarna runt Sunderbyn.

Vid 19.00-tiden blev en av spaningspatrullerna helt plötsligt beskjutna. En person hade gömt sig i en björkskogsdunge i Bovallen, ca sex km från mordplatsen.

Strax därpå hördes tre dova skott från dungen. Därefter blev allt tyst.

Den värnpliktige skogsfabrikanten hade tagit rättvisan i egna händer och tagit sitt liv med tre skott i huvudet. Intill honom låg en osäkrad k-pist.

Varför hade han då avrättat en för honom helt okänd person? Kanske hade mördaren drabbats av total sinnesförvirring.

Hustrun och de fyra barnen återvände till hemorten utan make och far för att gå en oviss framtid till mötes.

Kommentera